När vi människor står inför sorg och död reagerar vi med hela kroppen. Det kan uppträda en känsla av overklighet då det som har inträffat inte är riktigt verkligt, det är ett naturligt sätt att försvara sig mot en smärtsam erfarenhet. Gradvis - i den takt krafterna tillåter - följer ett accepterande av det som hänt.
Minnet kan svika och det kan uppstå minnesluckor. Magen kan reagera och maten kanske inte smakar som den brukar. Sömnen kan också påverkas. Om man har besvär sedan tidigare av någon sjukdom eller man märker en kroppslig förändring, t.ex. av blodtrycket, är det klokt att kontakta sin läkare för en hälsokontroll.
Sorg rymmer också många olika känslor. Det kan vara vrede som kan riktas både mot omgivningen och den som gått bort. Upplevelse av skuld, av att inte ha gjort tillräckligt för den anhörige, förekommer också ofta liksom känslor av tomhet och overklighet. Även om man som anhörig har haft tid att förbereda sig under en sjukdomstid upplevs det många gånger som om döden kommit alltför tidigt. Situationen kan också vara sådan att anhöriga upplever en lättnad och befrielse över att en svårt sjuk människa inte längre behöver lida. Det underlättar i sorgen om man tillåter sig att "känna sina olika känslor" och många gånger hjälper det också att samtala om dem.
Förutom kroppsliga reaktioner och en mångfald av olika känslor innehåller sorgen också minnesbilder. Det är många gånger både glada och ledsamma minnesbilder från den tid man delat tillsammans med den som gått bort. Det är viktigt att ta sig tid att minnas, att titta på kort och att samtala om den som gått bort. Ofta behöver man samtala om samma sak många gånger för att kunna släppa tankarna. Det kan också vara en hjälp att skriva ner sina tankar, kanske att göra en egen minnesbok. Om minnena är smärtsamma kan man med tiden kanske komma dithän att det går att minnas utan att det gör ont.
Död och sorg ställer oss människor inför grundläggande frågor om livets mening, om Guds väsen, om livet efter döden. Det är ett grundläggande mänskligt behov att se sammanhang och mening. Många människor har haft upplevelser av helighet, "något annorlunda", men det har inte funnits tillfälle att sätta ord på frågor och tankar. Det har stor betydelse i sorg att få tolka och uttrycka det som vi inte riktigt förstår och att få fördjupa sina insikter om livets värden och hoppet.
I bön kan vi vända oss till Gud med alla frågor, tankar och känslor och be om mening och kraft när livet är tungt. Bön kan vara bara en suck, att tända ett ljus, att formulera egna ord, att låna andras ord, att vila i skönheten i musiken eller i naturen. I psalmboken, i Bibeln och i andaktsböcker kan vi hitta ord att bära med oss som tröst och hopp. I skönlitteraturens skildringar finns det också erfarenheter att ösa ur. Det är inte ovanligt att anhöriga besöker en gudstjänst för att särskilt få höra och se den präst som hade begravningen och kanske för att växla några ord om hur det går.
En tid efter begravningen tar präst/diakon kontakt med de sörjande. Denna kontakt bibehålls under kortare eller längre tid.
I vissa församlingar förekommer ”sorgegrupper”. I dessa grupper samlas sörjande med liknande erfarenheter av sorg/sorgearbete. Oftast görs en tidsplan upp över hur många gånger och hur lång tid man skall samlas.
Som sörjande är du alltid välkommen att själv ta kontakt för samtal, exv. med den präst som du träffade i samband med sorgehusbesök och begravning av närstående.
En av kärnpunkterna i kristendomen är tron på livets gränslöshet - att döden inte utgör livets slutpunkt - att livet är evigt. Den dag kommer när kroppen inte orkar längre, när vår tid här på jorden är till ända - när vi får återvända till den Guds famn ur vilken vi en gång alla utgått.
Bibeln är rik på beskrivningar av den verklighet som väntar bortom livets gräns. Och från psalmbokens blad talar nutida diktare och kompositörer till oss om deras sätt att närma sig samma fråga. Anders Frostensson är en av dessa och han skriver:
Jag skall gråtande kasta mig ner
på en kust som jag aldrig har sett.
Jag vet ej var jag är, men jag vet
att en boning åt mig är beredd
vid ett hav i en stad som fanns till,
som fanns till innan städerna fanns,
i ett land som är nytt och är före all tid
och där natten har dagarnas glans.
Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu,
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Jag hör skratten från lekande barn
och jag själv är ett barn i Guds famn
och mitt hem är den kärlek som var och som är,
som är och som alltid finns kvar.
(Den svenska psalmboken från 1986, psalm 311)
Mörkret har inte segrat - döden har inte sista ordet. Kristus har besegrat dödens makt och i hans seger över mörkrets makter får även vi tro på livets övervinnlighet!