Ritualet bygger på gamla kristna traditioner. Det har förändrats under årens gång när nya seder växt fram hos Sveriges befolkning. Många gånger påverkas begravningsgudstjänstens utformning av lokala och kulturella traditioner eller familjetraditioner. Personliga önskemål och praktiska omständigheter påverkar också utformningen av begravningsgudstjänsten.
I princip är alla gudstjänster i kyrkan öppna för dem som vill delta. Det gäller även begravningsgudstjänsten. Det finns dock en oskriven regel att de som deltar i en begravningsgudstjänst har anknytning till den som ska begravas.
Det är viktigt att varje moment i begravningsgudstjänsten får ta den tid det tar, så att anhöriga och alla närvarande orkar och hinner att delta känslomässigt. Det brukar också underlätta för anhöriga om man kan se hur kistan och rummet ser ut innan begravningen börjar. Det är inte ovanligt att den första anblicken av kistan är smärtsam och att synintrycket gör verkligheten påtaglig.
Avskedet är också ett moment som kan vara särskilt svårt. Anhöriga kan ibland stödja varandra genom att gå fram flera samtidigt. Lokala traditioner och de omständigheter som är för handen avgör när anhöriga och gäster ska inta sina platser i kyrkan eller kapellet och när man ska lämna lokalen. Tillsammans med prästen går det att diskutera igenom hur begravningsgudstjänsten ska utformas och komma fram till det som känns tryggt.
Varje begravning som genomförs anpassas till den situation som råder och anhöriga är nästan alltid delaktiga när den utformas. Många upplever att traditionen ger trygghet. I olika delar av Sverige finns det också lokala traditioner för hur en begravning genomförs. Samtidigt är det viktigt att det personliga kan komma till uttryck.
Begravningen ingår i ett sammanhang som börjar vid dödsbädden och varar till avskedet vid kistan eller graven. När anhöriga ska ordna en begravning eller om en person vill uttrycka sina önskemål om sin egen framtida begravning är det därför mycket att ta ställning till, ofta på kort tid.
Den avlidnes önskemål om sin begravning, skrivna eller oskrivna, ska man enligt lag ta hänsyn till så långt möjligt när det gäller frågor om kremering och gravsättning. Om det uppstår oenighet mellan anhöriga om hur man ska gå till väga har man laglig rätt att vända sig till församlingen för att få hjälp med medling. I den kyrkoordning som gäller för Svenska kyrkan sägs att när någon har avlidit bör man så långt det är möjligt följa hans eller hennes önskan om begravningens utformning.
I övrigt kan det hända att det är andemeningen i önskemålen som är viktigast. Det förekommer att äldre människor underskattar sin egen betydelse av rädsla för att vara till besvär för sina anhöriga. Uppstår en situation där den avlidnes önskemål försvårar situationen för anhöriga eller det är uppenbart att den avlidnes avsikt främst är att underlätta för anhöriga får besluten ta hänsyn till både den avlidnes och de efterlevandes behov.
Alla står upp för att visa vördnad och uppmärksamhet när den avlidne i Guds barmhärtighet och frid överlämnas till gravens vila.
| (Alla) | Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen. |
| (Präst) | Herren välsigne er och bevare er.Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen. |
Kistan bärs ut under orgelmusik och förs under klockringning till gravplatsen. De församlade går med ut och närmast anhöriga går närmast kistan.
Kistan sänks i graven.
Deltagarna går fram till graven och lägger ner sina handbuketter.
Tal kan hållas i
samband med avskedet.
Prästen ber en kort bön vid graven. Psalmsång ingår ibland.
Närmast anhöriga går fram först och följs sedan av övriga deltagare. Handbuketterna läggs på kistan eller bredvid. Tal kan hållas vid avskedet.
Prästen går fram till kistan och ber en kort bön.
Deltagarna går endera ut under musiken eller sitter kvar tills all musik är klar. Närmast anhöriga går först ut. Kistan lämnas kvar och förs sedan till graven/krematoriet.
Klockringningen kallar samman alla som ska delta och talar om att nu ska begravningen börja.
Musik, sång och psalmer ger alla möjlighet att samla tankarna. Texterna uttrycker ofta människors erfarenheter från liknande situationer.
Griftetalet riktar sig till de anhöriga och tar upp frågor om livet, döden, sorgen och hoppet om evigt liv. Avsikten med talet är att hjälpa anhöriga i sorgen och knyter an till den situation anhöriga står i.
Mullpåkastning är en tradition som växte fram under medeltiden och ingår i överlåtelsen. Handlingen knyter an till 1 Mosebok 3:19 och är en symbol för att Gud är skaparen som ger evigt liv. Kroppen slutar en dag att fungera, men det i människan som är liv är evigt. Mullen formas endera som till ett kors eller läggs i en hög. Korset, som ju lätt uppfattas som ett dödstecken, är i kristen tro en symbol för att livet, kärleken och förlåtelsen är starkare än döden. Istället för mullpåkastningen kan prästen göra korstecknet över kistan.
Textläsning ur bibel och utvalda bibelord vill förmedla hopp och tröst. De väljs utifrån de omständigheter som råder.
Bön
är samtal mellan Gud och människa. Vänder sig prästen
mot altaret under bönen är det för att symboliskt visa att
bönen riktar sig till Gud. Altaret är centrum i ett kyrkorum.
Herrens bön är den bön Jesus lärde sina lärjungar
och har sitt ursprung i Matteus e vangelium 6:24-26. Välsignelsen kommer
från 4 Mosebok 6:24-26.